Inlägg 7:2021

Vi måste prata om CT & TA.

Två av röstens absoluta huvudroller innehas av musculus cricothyroideus och musculus thyroarytenoideus. Namnen är latinska och mycket informativa. ”Cricothyroideus” syftar på cricoidbrosket och thyroidbrosket. Namnet betyder alltså ”muskel som fäster i cricoidbrosket och thyroidbrosket”. Musculus cricothyroideus förkortas inte sällan ”CT”.

”Thyroarytenoideus” å sin sida syftar på thyroidbrosket och arytenoidbrosken. Det namnet betyder alltså ”muskel som fäster i thyroidbrosket och arytenoidbrosken”. Förkortas inte sällan TA. Till TA hör musculus vocalis.

dr. hirano

Den japanske läkaren, kirurgen och forskaren Minoru Hirano (1932-2017) fascinerades tidigt av hur människan – och i synnerhet sångare – kunde uppvisa en sådan remarkabel kontroll över stämbandens längd, styvhet och form i kombination med förändringar i luftflöde och resonans. Hiranos forskning beträffande larynx och stämbandens anatomi är än idag avgörande för klinisk praxis. Hirano gjorde bland annat undersökningar med larynx ex vivo (utanför en organism) från hundar, vars stämband och laryngeala funktionalitet till stor del liknar våra. Han stimulerade en muskel i taget elektroniskt för att kunna utröna dess specifika funktion.

musculus Cricoarytenoideus roll

Då CT stimuleras drar den ihop sig, kontraherar. Den främre kommissuren, det vill säga den del av stämbanden som fäster i thyroidbrosket, dras framåt, vilket leder till att stämbanden sträcks. De blir således längre och tunnas ut.

Bild från Hirano, 1988.
Vi ser hur stämbandet uppför sig före (överst) och under elektronisk stimulans av CT (nederst).

Så CT-engagemang sträcker, förlänger och tunnar alltså ut stämbanden. Vad innebär det då? Jo, CT har en pitch-höjande uppgift. Tänk en gitarr. Spända, tunna strängar ger en högre ton än grövre strängar.

Bild från Hirano, 1988. Se hur stämbandets siluett tunnas ut på den vänstra bilden, där CT stimuleras.
musculus Thyroarytenoideus roll

Elektrisk stimulans av TA leder till att stämbandet dras ihop och blir tjockare. Kanten blir rundare och muskeln styvnar av sin egen kontraktion. Stämbanden adducerar (sluts) också i större utsträckning. Och vad innebär det? Jo, TA har en pitch-sänkande effekt. Gitarren igen; grövre strängar svänger i en lägre frekvens och ger en lägre ton.

Bild från Hirano, 1988. Vi ser hur TA drar ihop stämbandet till vänster.
 
CT- eller TA-dominant?

På senare år har termerna CT-dominant använts för röster med mer huvudklang (”head-like timbre”) och TA-dominant för röster med bröstklang (”chest-like timbre”). En sångare kan anses vara CT-dominant (tänk Kate Bush, Ariana Grande och Maxwell) och ha en lite lättare, gällare röst med en förnimmelse av vad många kallar huvudklang. En annan sångare anses vara TA-dominant (tänk Lady Gaga, Lizzo och Frank Sinatra) och tycks istället sjunga mer i sin talröst, med större stämbandsslutning eller högre stämbandsmassa. Som vi vet har kärt barn många namn och dessa fenomen betecknas – och åsyftas – på skilda sätt inom olika skolor; huvudröst, headmix, curbing, half-metallic, sobbing, bröströst, chestmix, full-metallic, overdrive, speech osv. Vi rör oss dessutom mellan varierande register, röstläge (pitch), sångstilar och röstintensitet när vi sjunger, vilket hela tiden håller muskelarbetet dynamiskt.

så varför måste vi prata om ct & ta?

Jo, för att forskning visar att vi kanske inte alls är genomgående CT- eller TA-dominanta. Tidigare studier pekar på att CT- eller TA-engagemanget kan vara större eller mindre i olika register och beroende på om du sjunger klassiskt eller modernt. Exempelvis finns evidens för att ”tyngre” register såsom bröströst, bröstmix och mellanregister har större stämbandsadduktion (slutning) än ”lättare” register som huvudmix, huvudröst och falsett. Större stämbandsslutning kan lätt tolkas som större TA-dominans. Trots det kan vi inte dra slutsatsen att muskelaktiviteten i TA är större än muskelaktiviteten i CT. Det finns relativt få studier som undersöker laryngeal muskelaktivitet hos skolade kvinnliga och manliga sångare och de som finns undersöker den individuella muskelaktiviteten. Ration mellan CT- och TA-aktiviteten har alltså inte undersökts i de olika registren.

register

Begreppet ”register” och hur de ska karaktäriseras ger alltjämt upphov till debatt hos såväl sångare som sångpedagoger och röstforskare. Rent fysiologiskt kan vi härröra uppdelning av register till laryngeal muskelaktivitet, grad av stämbandsslutning samt glottal form. Vi kan också göra perceptuella bedömningar och besluta oss för att vokalkvalitén låter mer som ”bröströst”, ”mixad”, ”huvudröst” eller andra begrepp. Akustiska bedömningar är naturligtvis också möjliga.

Forskningsstudie

Kochis-Jennings et al. ville undersöka huruvida olika register var CT-dominanta, underförstått att muskelaktiviteten i CT är högre, respektive TA-dominanta, underförstått att muskelaktiviteten i TA är högre. Jag väljer att använda forskarnas begrepp för att förhindra språkförbistring eller bias. Hypotesen var att ”headmix and head registers” skulle vara CT-dominanta medan ”chest and chestmix registers” skulle vara TA-dominanta. Sju sångare i åldrarna 21 – 47 år deltog i studien, varav två skolade kvinnliga sångare (en ”classical” och en ”non-classical”), fyra oskolade kvinnliga sångare och en oskolad manlig sångare. Sångstilarna spände från klassisk sång till modern sång och körsång. Ingen av deltagarna hade röstbesvär, allergi eller rökte. Här gjordes mätningarna naturligtvis in vivo, inuti den levande organismen. Små elektroder fördes in perkutant (genom huden) bilateralt i CT- och TA-musklerna. Deltagarna ombads utföra flera vokala insatser. Alla sju fick glida uppåt på /i/ från komfortabel pitch till maximal höjd. De skolade sångarna fick hålla ut /i/ eller /ne/ fem gånger på tre till fem tonhöjder mellan Eb4 and Bb4 (motsvarar Eb1 – Bb1 i Sverige) beroende på röstläge  i ”chest, chestmix, headmix, and head”. De fick även sjunga en fras tre gånger i varje register.

Perceptuell bedömning av register

För att slå fast vilket register de skolade deltagarna använt fick två erfarna, professionella sångpedagoger med modern inriktning (”contemporary commercial music”) skatta huruvida de inspelade sånginsatserna producerats i ”chest, chestmix, headmix, or head voice”. Därefter jämfördes CT- och TA-aktivitet hos deltagarna i de fastställda registren.

resultat

Forskarnas hypotes, att ”headmix and head registers” skulle vara CT-dominanta medan ”chest and chestmix registers” skulle vara TA-dominanta, visade sig vara felaktig. Hos samtliga deltagare, kvinnor som man, var röstproduktionen i själva verket TA-dominant endast vid ”chest productions” och ”headmix/head register” under 300 Hz, det vill säga ungefär upp till D1 på ett svenskt piano. All fonation över 300 Hz, i samtliga register, var CT-dominant eller hade ratio nära 1, det vill säga lika mycket CT- som TA-aktivitet. Det var alltså röstläget, pitchen, som avgjorde muskelaktiviteten – inte registret.

Bild från Kochis-Jennings et al., 2014. Här ser vi hur fonationen är CT-dominant över 300 Hz även i ”chest och chestmix” hos de två skolade sångerskorna.
slutsats

I den aktuella studien påverkades muskelaktiviteten i CT och TA i större utsträckning av röstläge, pitch, än av register. Ingen av deltagarna var genomgående vare sig CT-dominant eller TA-dominant. Studien har några svagheter, varav det ringa urvalet är en. Det är svårt att dra slutsatser baserat på endast på sju individer. Det är naturligtvis inte heller vare sig Kate Bush, Lizzo eller Frank Sinatra som undersökts så det går fortsatt inte att uttala sig kring just deras laryngeala muskelaktivitet vid sång. Det intressanta är ändå att samtliga deltagares CT-aktivitet påverkades mer av pitch än av register. Det låter ju rimligt, att ju högre toner du sjunger, desto mer behöver CT arbeta. Att vi sedan låter helt olika på höjden är ju nästa gåta. Varför låter Kate Bush, Lizzo och Frank Sinatra på helt skilda sätt över 300 Hz? Svaren är kanske medfödd laryngeal-, oral- och nasal anatomi, respirationskapacitet, teknik, vana och konstnärlig frihet snarare än att de skulle vara genomgående CT- eller TA-dominanta.

Tre ikoner.

Referenser

Hirano, M. Vocal Mechanisms in Singing: Laryngological and Phoniatric Aspects. Journal of Voice. 1988; 2(1):51–69.

Kochis-Jennings, K. A., Finnegan, E. M., Hoffman, H. T., Jaiswal, S., & Hull, D. (2014). Cricothyroid muscle and thyroarytenoid muscle dominance in vocal register control: preliminary results. Journal of voice : official journal of the Voice Foundation, 28(5), 652.e21–652.e29. https://doi-org.proxy.kib.ki.se/10.1016/j.jvoice.2014.01.017


Bearbetar …
Klart! Du är med på listan.