Inlägg 4:2024

Vi måste prata om hur vi twangar.

Har du någonsin haft en spaning som du grubblat över i flera år – och så plötsligt kommer en vetenskaplig artikel som undersöker just den? Det har jag. Så nu måste vi prata om hur vi twangar. Jag tar det från början. Twang har jag ju redan skrivit om och jag såg det som att vi lyfter larynx lite grann, komprimerar larynxtub och orofarynx (mellansvalget) genom minskad käköppning och sen är det bra med det. Men så hände det sig under ett rep att en av mina närmaste sångkollegor påstod att hon inte kan twanga. Jag förstod inte alls och uppmanade henne till att härma mig när jag twangade vilket resulterade i att hon – en av Sveriges bästa sångerskor i min bok – helt tappade sin tonbildning. Hon fortsatte istället att sjunga som hon brukade, utan synlig komprimering eller minskad käköppning. Det som var ännu mer förvirrande var att jag ju hörde att hon twangade, hela tiden, och jag kunde inte förstå hur detta hängde ihop. Nu har jag fått ett svar. Vill ni veta? Häng med!

repetition av twang

Vad var twang nu igen då? Jo, genom att komprimera vår larynxtub skapar vi mer ”ring” i rösten, det där som gör resonansen vassare med mer ”brightness” (ett bra ord på svenska?) och som gör att rösten når ut mer. Med larynxtuben menar vi området från stämbanden upp till de ary-epiglottiska vecken. De ary-epiglottiska vecken är de membran (hinnor) som kopplar samman struplocket (epiglottis) och arytenoidbrosken. Membranen löper längs sidorna, medan struplocket och arytenoidbrosken formar främre respektive bakre väggen. Här har vi alltså en liten ”tub”, som leder vidare genom svalget (farynx) mot munhålan. Minns ni att jag beskrev begreppet ”pertubation”? Tänk dig en vattenslang där vatten kommer flödande. Om du pressar ihop vattenslangen får vattnet en starkare stråle som når längre, eller hur? När larynxtuben pressas samman (tänk vattenslang) och struplocket och arytenoidbrosken kommer närmare varandra blir tuben trängre. Samtidigt höjer vi struphuvudet vilket kortar vårt talrör (avståndet mellan stämbanden och läpparna), vilket i sin tur förstärker högre frekvenser i rösten. Vi skapar en viss förträngning även i munhålan genom tungans förhöjda position. Med en komprimerad larynxtub och struphuvudet i högre position får också stämbanden närmare till jobbet vilket ger glottis en tätare klang. Ljudvågorna som då skapas åker vidare genom det sammanpressande svalget och mynnar sedan ut i munhålan, som är avsevärt mycket större. Vad är det vi har skapat då? Jo, en egen liten hemgjord megafon. Allt detta sker alltså när vi twangar. Belöningen? Ungefär 10-15 dB starkare röst. Och en mer ekonomisk röstanvändning. Mer röst för pengarna, helt enkelt. Man talar även om oral twang, det vill säga förträngning i orofarynx, samt i vissa sammanhang om nasal twang där man faktiskt eftersträvar en liten öppning av velumporten.

så varför måste vi prata om twang igen?

Jo, för att som jag berörde i inledningen tycks sångare ofta ha olika uppfattning om såväl vad twang är och hur vi skapar den. Inte ens jag och min kollega upplevde samma sak. Om du som jag lyssnar (ohälsosamt?) mycket på olika sångare och hur de tweakar sina vokaler kan vi ju verkligen undra varför Celine Dion uttalar ”love” som ”löööörrv” med relativt stor käköppning medan Whitney uttalar det mer utflackat som ”loääve”, båda med twangande resonans som följd. I could’nt help but wonder – twangar vi olika?

studie från 2024

Som tur är undrade Jelinger et al. (2024) precis samma sak. Syftet med studien var att undersöka vad som händer på orofaryngeal nivå och i larynxtuben för att mer ingående kunna förklara fysiologin i twang och eventuella individuella variationer. Man bestämde sig för att jämföra ”speech quality” och ”twang quality”, alltså talröst med en twangande ton. Forskarna väntade sig skillnad mellan talröst och twang i följande avseenden:
– larynxhöjd (högre vid twang)
– oropharyngeal förträngning (större vid twang)
– förträngning i larynxtuben (större vid twang)

metod

Fem professionella sångare mellan 33 och 44 år, tre kvinnor och två män, producerade talmaterial (talröst) samt twangade på uthållen vokal /i/ (alltså stängd, främre vokal enligt IPA) utan vibrato. Sångarna, som alla var kunniga inom både klassisk och modern sång, fick direktivet att använda oral twang enligt Estills definition, det vill säga denna: ”High laryngeal position, high and forward position of the tongue, elevated position of the velum, and narrowed aryepiglottic sphincter without ventricular fold compression”. Velumporten skulle alltså hållas stängd. Deltagarna fick själva välja en bekväm ton att twanga i.

MRI

Varje deltagares utförande övervakades med MRI, magnetkamera. Bredd och area uppmättes med axiala (uppifrån och ner) samt midsagittala (från sidan) bilder för att utvärdera förträngningar i orofarynx och larynxtuben samt larynxhöjd. Totalt gjordes sex scanningar à fyra sekunder per deltagare.

Orofaryngeal förträngning definierades som bredden och arean av hålrummet mellan tungans bakre yta och/eller epiglottis bakre del och farynx bakre och laterala (sido-) väggar. Orofarynx mättes på två sätt (och det var här jag gick igång!). Orofarynx och larynxtub mättes mediolateralt, alltså sida till sida, och det kallar vi här för ML. Utöver det mätte man också anteroposteriort, alltså framifrån och bakåt, och det kallar vi AP.

resultat

Fyra av fem deltagare uppvisade en minskning av talrörets area vid twang jämfört med tal. Minskningen på orafaryngeal nivå sträckte sig mellan 18,8% till 49,6%. Utav dessa uppvisade tre deltagare uppvisade meningsfull (”meaningful”) minskning i ML och en deltagare i AP vid twang jämfört med tal. På gruppnivå var minskning i både ML och AP signifikant. På larynxtub-nivå uppvisade samtliga deltagare en minskning i area vid twang på mellan 11,8% till 52,4%. I larynxtuben minskade tre deltagare ”meningsfullt” i ML och två i AP. Även här var minskning på gruppnivå signifikant beträffande både ML och AP.
Fyra av fem deltagare höjde sitt larynx vid twang men skillnaden i larynxhöjd mellan tal och twang var ej signifikant.

slutsatser

Vi kan alltså fastställa att twang leder till reducerad area genom minskning såväl ML som AP i orofarynx och larynxtuben. I studien – som är alltför liten för att att dra långtgående slutsatser – var minskning i ML vanligare bland sångarna än i AP. Icke desto mindre visar detta att vi faktiskt gör på olika sätt när vi twangar. Forskarna lyfter att de individuella skillnaderna när de olika sångarna twangade var anmärkningsvärd och att detta belyser komplexiteten kring fysiologiska manövrar vid twang. Man lyfter också att mer forskning behövs vilket jag verkligen håller med om och ser fram emot. Jag tar i alla fall med mig att det inte tycks finnas ett svar på hur vi twangar. En minskning av area i orofarynx och i larynxtuben kan helt enkelt skapas på olika sätt. Varför? Vana, tycke och smak, anatomiska förutsättningar – vem vet? Jag lyssnar vidare på alla fantastiska sångares twang och försöker lista ut det. Hur gör du?

---

Referenser

---

---